Jag är fransman och har 0 procent svensk blod. Jag kan läsa, skriva och
tala svenska även om jag vet min svenska är inte perfekt. Jag har bott sex
månader i Sverige i 1990/91 och började att prata språket när jag bodde i
Stockholm. Jag fortsatte med svenska kurser vid svenskt Kultur Huset i
Paris. Tjugo år senare, jag pratar inte svenska så ofta men jag
fortfarande drömmer på svenska. Jag tycker om landet, folket, språket och
det hjälper mig att ge min åsikt om Sverige och svenskarna. Var snäll och
förlåt mina misstag på svenska...
Jag läste med stort intresse öppet brevet som författaren Jonas Hassen
Khemiri skrev till jusititieminister "Bästa
Beatrice Ask". Jag kommer ihåg min först dag i Stockholm, kanske den
29 augusti 1990 : jag kunde bara säga "ja" "nej", "tack" och räkna från
ett till fem på svenska. Jag såg typisk fransk ut, med svarta hår, bruna
ögon, mörk hy efter sommaren. Jag bodde i Lappis, vid Universitetet och
tog för första gången tunnelbanan mellan Universitetet och T-Centralen,
för att handla mat på marknaden eller Åhlens.
Marknaden var stäng so jag köpte 14 eller 15 artiklar på Åhlens och köade
på första kassan med bara en kund. Kunden var en mycket gammal kvinna,
kanske 90 år gammal. Hon såg mycket snobbig ut, mycket « gammal Frankrike
» som vi säger på franska. Hon tittade på mig med arga ögon och
visade en affisch på svenska, skrikande. Jag förstod ingenting på
affischen eller på vad hon sade, men den kille bakom kassan var chokad. Den
gammal kvinna repeterade samma ord och började att slå mig med hennes
paraply ! Kässoren sedan ringde säkerheten och översätt för mig vad
kvinnan sade. Hon sade flera gånger « Svart skalle! ». Jag visste inte vad det
betyder så jag fragade. Det var första gången i tio år jag möte rasism...
Säkerhetsmannen fråg mig på engelska om jag ville lämna en klagomål mot
kvinnan. Jag svarade nej, om hon ursäktar hon. Kässoren översätt på
svenska och den gammal kvinna började att slå mig igen med hennes paraply
!!!
Säkerhetsmannen ringde polisen som kom i mindre än två minuter. Dom
arresterade kvinnan, med handbojor i ryggen !!! För första dagen i
Stockholm, det var inte en trevlig välkomm...
Thierry, en fransk vän i Stockholm, bodde i Bromma vid en svensk familj.
Den farfar talade en ganska bra franska och berättade att alla grannar var
på stationen när först tyskt tåget änkomm i Bromma i 1940-talet och gjorde
nazistiska hälsningar...
Jag har hört flera mer gånger « Svart skalle » mot mig in nästa månaderna
eller år, sista gången kanske i 2003. Ofta i tunnelbanan eller pendeltåget. Ingen, jag
repeterar ingen, har aldrig hjälpt mig, ingen har aldrig svarat. Allt folk sade var « bah, bara en luffare », « bah, bara en full finsk » eller « säg
ingenting, det är farligt ». Den värste episod var när en kollega i KTH
kom till mig, i TDS-avdelningens kafeterian och frågade « Daniel, är det
sant att ditt namn är judiskt? ». Ja, mitt namn betyder « glasmästare » på
jiddish. Och ??? Han har aldrig, absolut aldrig, hälsat mig igen...
En av mina kolleger, Luis, bodde i Rinkeby. Han bjöd mig in till hans.
Det var vintern, efter arbetet, allt var mörkt. Jag kommer ihåg han sade «
det är bra du har svarta hår, det är livsfarligt att ha blonda hår i
området ». Jag frågade varför. Han svarade att det fanns så mycket rasism
mot « Svarta skallen » det var en reaktion på rasism...
Rasism i Sverige är en gammal historia, men en historia man berättar
inte. Jag inte säger att Sverige är ett rasistiskt land, jag bara säger
det finns rasism i Sverige och regeringens svar mot rasism kan vara, måste
vara effektivare, snabbare, starkare. Vi, in södra-europeiska länderna,
har en bild av Sverige som ett land av frihet, ett land av tolerans. Vi
vet vad är rasism, tyvärr lever vi med den varje dag ; jag trodde rasism
var en omöjlig missförhållande i ett modernt land som Sverige, ett land
kännt för att välkomna så bra så många invandrare.
Jag hoppas att Sverige kan utrota rasismen i tiden. Jag hoppas
att Sverige blir igen ett modell för hela Europa.
Verbatim :
